heroinbella

"Ögonvittnesberättelse från COP15

Vi befann oss någonstans i mitten på den mellan 50- till 100 000 man starka demonstrationen. Den var en fredlig marsch mot kapitalismens klimatpolitik och deltagarna var alltifrån aktivister från världen alla hörn till barnfamiljer och pensionärer. När vi hade kommit en bit på vägen, hände något. 

Någon skrek, folk började springa och jag vände mig om för att se vad som pågick. Polisen började tränga sig in i demonstrationståget, varpå en och annan träpinne flög åt polisens håll. Vad som orsakat polisens attack fick vi aldrig veta. Minuterna innan hade demonstrationen lugnt rört sig längst Köpenhamns gator och stämningen var god. 

En lätt panik hade börjat utbryta bland de flyende deltagarna. Vissa försökte tränga sig in mot väggen för att undvika att hamna i konfrontation med polisen. Andra försökte navigera sig mellan cyklar, barnvagnar och banderoller. Tillslaget var minutiöst planerat. På mindre än 20 sekunder var runt 300 personer omringade av polisens bussar (vad vi kunde se). Några få från svarta blocket var infångade och satta på marken en bit bort från oss andra. Vi fick stå utan information om vad som skulle hända med oss eller de vängrupper som splittrats under tillslaget. Bland oss fanns bl. a. Rättvisepartiet, Planka.nu, Hare Krishna, Greenpeace och Syndikalistiska Ungdomsförbundet.

När tumultet lagt sig och de främre raderna satt sig ner på polisens order började stämningen lätta. Ingen visste vad som pågick och poliserna teg, men vi gissade på att vi snart skulle släppas fria. Vi hade ju inte gjort någonting.

Efter någon timme började polisen eskortera bort folk. Vi såg inte var, men antog att de skulle slussas iväg någonstans. Det stora demonstrationståget hade stannat och skanderade utanför barrikaderna: Let them go!

Fortfarande hade vi inte fått någon information om vad som hände och varför vi hölls kvar. När det efter ett tag var min tur sträckte jag fram händerna och följde med högst frivilligt. Jag hade ju inte gjort någonting, så vad hade jag att frukta? De barska polismännen drog tag i mina armar och band dem med plastband bakom min rygg. Jag sattes i ett led med de andra på den kalla asfalten.

Under den första timmen på marken höll ändå de flesta humöret uppe. Mycket få stretade emot när polisen omhändertog dem. Så länge vi gör som de säger blir vi nog släppta snart. En av de boende i huset intill ställde upp en projektor mot motsatta väggen och skrev upprepande: Let them go! När samma person ställde fram ett par högtalare och spelade Michael Jacksons - They Dont Really Care About Us sjöng alla de frihetsberövade med som en tydlig symbol mot polisens agerande.

Eftersom alla hade händerna bakbundna, var det ingen som kunde hålla koll på tiden och polisen vägrade svara när man frågade. Men efter uppskattningsvis 2 timmar hade de satt alla i led på gatan. Folk bönade och bad om att få gå på toaletten och frågor om varför vi var frihetsberövade, men möttes av ignorans. Då och då plockade de upp någon som under bevakning fick gå på toaletten på ett intilliggande kafé. Vissa kunde inte hålla sig och kissade på sig. Jag själv fick efter mycket om och men gå iväg en bit bort och kissa mot fasaden; fasthållen av en polisman. Sedan var det tillbaka in i ledet. På frågorna om varför vi hölls kvar på det här sättet, fick jag till svar: Jag vet inte.

Efter ytterligare en timme på marken började polisen slussa iväg folk i bussar, tillsynes utan något större system. Vid det här laget hade jag så ont i armarna att jag inte kunde röra dem. Den var fruktansvärt kallt och att hitta en någorlunda bekväm position att sitta ner på, var omöjligt.

Mina vänner och bekanta slussades iväg en efter en och vi blev separerade. Jag hamnade i en polispiket och kördes tillsammans med runt 10 andra till klimatfängelset.

Väl på plats blev vi forslade till en stor industrilokal som tjänat som provisorisk arrest under COP15. Först nu fick vi vatten tilldelat. Vilka som hamnade där och vilka som fick sitta kvar på bussarna verkade vara helt slumpmässigt utvalt. Där inne blev vi satta i samma position som tidigare, med undantaget en tunn skumgummimadrass. Mina klagomål om armsmärtor ignorerades till en början helt av polisen. 

De valde på måfå ut folk som fick komma och sätta sig på bänkar i väntan på att få skriva in sig. När jag i desperat försök att övertala en ung polis om att åtminstone binda mina händer framför kroppen fick jag det första mänskliga bemötandet sen vi blev hopbuntade. De lät mig gå före i kön för att kunna se till en läkare.

När de klippt upp mina band kunde jag inte lyfta armarna och var tvungen att få hjälp att ta av mig min jacka för visitering. Jag blev registrerad och förd till ett väntrum. På vägen såg jag burarna där de stuvat in de andra som registrerat sig för att hållas i förvar. Stämningen var hätsk och folk frustrerade på att inte få veta varför de hölls inlåsta. 

Efter en snabb undersökning av mina armar, kördes jag tillsammans med en fransman, med ett stort jack i huvudet, till ett sjukhus där vi blev frigivna. Vi hade då varit frihetsberövade i 6 timmar, utan mat och vatten."

Sprid detta vidare, denna berättelse och andra skildringar av vad som faktiskt hände måste spridas och föras fram. Danska polisen ska inte få komma undan med tortytr av oskyldiga människor.

Bilder från Rapport. Han är med i bilden.